Hej!

Jag är optimist.
Optimist i den benämningen att jag alltid tror gott om andra människor.
Tänker på andra framför mig själv, och har sjukt svårt att säga ifrån.
Vill liksom vara andra till lags, korkat!
Ställer upp på saker hit och dit om någon behöver hjälp med något, för det är så som jag är, gång på gång säger jag till mig själv att genast sluta upp med det, men det är jävligt svårt..

Fr.o.m. Nu ska jag verkligen köra tänket:
Är det något jag vill göra?ja men Gört!
Känns det tvärtom? Ge fan i att göra det!

Fr.o.m. Nu sätter jag mig själv och enbart min familj först först först, jag tänker bli en egoist tror jag, egoist.. Ja varför inte?
Ganska logiskt, det ska jag definitivt prova på!

Over!